”Mjölksyra”

Är det är inte dags att dumpa termen ”mjölksyra”?

Låt oss först titta på bakgrunden. Vid slutskedet av processen som frisätter energi från glukos (”blodsocker”) bildas ett substrat som kallas pyruvate. Det här substratet används sedan i fettförbränningen, och är anledningen till varför man kan säga att sockerförbränningen driver fettförbränningen. Pyruvate bildas till största del i snabba muskelfibrer (typ 2), medan största delen av fettförbränningen sker i långsamma muskelfibrer (typ 1). Så långt, allting väl.

Nu kommer vi till missförståndet. Pyruvate som tycktes ”bli över” i en muskelcell formar ihop med fria vätejoner ett substrat som förr kallades laktatsyra (lactic acid), vilket i folkmun blev mjölksyra på svenska. Substratet troddes vara en restprodukt och ansågs orsaka trötthet i muskeln. Det var den, sade man, som orsakade den brännande känslan i musklerna vid utmattning. Teorin lades fram av en Dr Hill på 20-talet, så den här ”sanningen” är väl ingrodd i folks medvetande. Det har dock visat sig vara en felaktig uppfattning av substratets betydelse. För drygt 20 år sedan fastslogs att ”mjölksyra” egentligen inte alls var en ”syra”, och substratet döptes om till laktat (lactate). Idag vet vi att laktat inte alls är en överbliven restprodukt, och orsakar definitivt inte trötthet. Tvärtom, laktat är i allra högsta grad en viktig del av energiförsörjningen.

Så här är det. Pyruvate som inte behövs i den egna cellen binds med fria vätejoner och bildar alltså substratet laktat. Till skillnad från pyruvate i fritt tillstånd så kan laktat transporteras till andra muskelceller med större behov av pyruvate. På så vis kan t.ex. stor tillgång av pyruvate från typ 2 muskelfibrer flyttas över till typ 1 muskelfibrer. När laktat har kommit in i målcellen så delas substratet upp igen, vätejonen tas alltså bort så pyruvate kan göra sitt behövliga jobb i fettförbränningsprocessen. Hos en tränad person är denna process mer effektiv än hos otränade personer. Processen kan alltså förbättras genom träning. Den så kallade ”mjölksyreträningen” är därmed fortfarande en intressant och absolut viktig aspekt av konditionsträningen. Det handlar dock inte om att öka förmågan att ”föra bort mjölksyra” som man tidigare trodde, utan det handlar helt enkelt om effektivisering av energiprocesserna.

Vad är det som bränner då? Det är så vitt jag känner till fortfarande oklart. En sak är i alla fall säkert, det är högst troligt ingenting i muskelcellerna som orsaker den brännande känslan. Det finns bara ett organ i kroppen som har förmågan att känna, och det är nervsystemet. Vad som kanske inte alltid framkommer är att nervsystemet också kan bli utmattat. Hos otränade personer så är det faktiskt mer troligt att nervsystemet ger upp långt före muskelcellerna.

Hur som haver, jag förstår om du misstror mig. Expertkommentatorer på TV-sporten pratar fortfarande om ”mjölksyran i benen”. Huruvida dom egentligen vet bättre, och bara inte kan komma på nåt annat att säga, eller om dom helt enkelt är lyckligt ovetande. Det vet jag inte. Jag tycker det är lite märkligt dock.

 

Referenser